• Amanda Borneke

När jag var sjuk...

Uppdaterad: jan 12

Det här är en annorlunda artikel för denna kanalen, men för viktig för att inte publiceras. Här är jag som mest sårbar. Tårarna rinner när jag läser igenom texten. Det här är min berättelse från när jag tidigare i år insjuknade i corona.

Det där en kall försommar dag. Jag sätter mig på bussen hem och blundar. Det här känns inte bra. Jag känner hur en kall bris går igenom min kropp. Jag fryser under ullkappan. Sveper den om mig som en filt men det är redan försent. Jag har fått feber.


Oron i mig växer. Jag har ont i halsen och känner mig snuvig. ”Hur kunde det gå så fort?” Tänker jag när jag lägger mig i sängen. Jag kände mig ju helt friskt för några timmar sedan. När jag får allt svårare att andas ringer jag 1177 och förklarar ”när jag vänder mig i sängen känns det som ett marathon”. Jag får ingen luft. Det känns som att drunkna. Sjuktaxin är påväg, men det blir inte riktigt som jag tänkt mig.


För det här är ingen vanlig taxi. Hela baksätet är inslaget i plast med en tjock plastskiva mellan baksätet och chauffören. Taxichauffören, som ser lika rädd ut som jag, är iklädd ett fullt sanerings-ställ precis som att han ska inta ett kärnkraftverk eller dyka till havets botten. Det känns som att ligga i en plastpåse. Jag påminns om presentpåsarna i cellofan som brukar stå vid kassan på mammas salong. Jag saknar henne. Mamma, som jag inte sett på snart 4 månader. Henne, som jag brukar träffa varannan vecka.


Chauffören mumlar något som jag inte förstår. Jag inser att jag inte vet om vi kört till Östra sjukhuset eller Sahlgrenska. Jag har ingen aning om var jag är någonstans när taxin backar. Jag vänder mig om och kisar ut till i vad som ser ut som ett stort militärtält. Väl därinne är det ljust, sådär ljust som det bara blir av sjukhusbelysning. Jag hamnar på en brits men minns inte hur jag kom dit. Jag får en klämma över ena pekfingret, en nål i armen och en topps i näsan. Toppsprovet gör så ont att det känns som att en bit av min hjärna försvinner. Apparaten vid britsen börjar pipa hysteriskt.


Det är mina syrenivåer. De är för låga. Jag måste få syrgas tills att läget stabiliseras. Läget var aldrig kritiskt, men det visste inte jag. Det tar bara nån timme tills jag får lättare att andas och jag skickas hem. Vårdplatsen behövs till någon annan. Rädd, ängslig men ändå förstående nickar jag till den saneringsklädda läkaren.


Dagarna går. Jag är sängliggandes. Runt om mig blir människor sjuka av samma pandemi som mig. Jag saknar dem. Mitt hjärta fylls med sorg över att jag inte kan prata med dem. En dör. Två dör. Jag ligger kvar i sängen och det enda jag ser är solen som stiger upp och stiger ner. Tre dör. Eftersom att jag inte frisknat får jag inte gå på deras begravningar. Jag tänder ett värmeljus för dem och lägger några extra tankar åt deras håll. Andra saker försvinner också. Grundläggande saker som jag tagit för givet, såsom lukt och smak. Det dagliga lukttestet med att springa förväntas full till skafferiet för att sniffa i kaffeburken, känns meningslöst. Inte ens det kan jag få ha kvar. Allt känns hopplöst när det plötsligt knackar på fönstret.


Där står ju Linda! På min uteplats! Det enda som skiljer gräset under hennes fötter från parkettgolvet under mina fötter, är en stor glasdörr. Hennes svarta hår är nyklippt, vilket känns som raka motsatsen till mitt skatbohår som inte sett en borste på flera veckor. Jag orkar inte borsta det. Jag pratar med hes stämma men hon kan inte höra mig genom glaset. Vi fortsätter att kommunicera över telefon. Hon vinkar och pekar ner till en kasse som hon har med sig. Jag blir överlycklig. Hon har tagit med sig min jobbdator. ”Äntligen!” Tänker jag, en kontakt till omvärlden. Jag förundras över känslan att vara så förtvivlat lycklig över att se en annan människa, även med en glasvägg mellan oss.


Med tunga steg går jag till skafferiet och öppnar kaffeburken för dagens lukttest. Jag suckar djupt och tvekar, men bestämmer ändå för att prova. Ögon fylls med silver när jag känner den fantasirika kaffedoften. Jag låter silvret rinna ner för kinderna när jag tar min första klunk av smakande kaffe på 8 veckor.


Nu har blivit vinter. Frosten ligger som ett täcke över gräsmattan. Datorn finns i knät och en rykande kopp kaffe i handen. En tidning vill att jag sammanfattar mitt arbetsår till en krönika. Kanske kan jag skriva några rader om att bli årets miljöinnovatör, om att ställa om maskiner till fossilfritt eller vad det innebär att vara en av Sveriges Bråkigaste... men det går inte.


För Sverige präglas just nu av en världsomfattande pandemi och människor dör. De är några av oss som förlorat våra närmaste i år. Några av oss har fått åka cellofantaxi och bli petade i hjärnan av kärnkraftdoktorer. Eller så har vi inte fått en smakande slurk kaffe sen i mars.


Ha det i åtanke när du bemöter folk framöver och någon verkar arg, nedstämd eller sorgsen. Ställ upp för varandra, som Linda gjorde för mig.


Tack för att du läst den här krönikan!

Följ mig gärna i sociala medier under @amandaborneke

1258 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
 

amandaborneke(at)gmail.com

+4672 363 79 26

  • Instagram
  • Facebook
  • LinkedIn

©2021 by Amanda Borneke. Powered by Plants.